Samtal med Henke — Past and Presence

Skymning i Rosendal - samtal med arkeolog Jan Henrik Fallgren i lämningarna av en järnåldersby i Bödaskogen medan mörkret faller

1 oktober 2022

-Då välkomnar vi Jan Henrik Fallgren!

-Tack så mycket, vad kul!

-Du är arkeolog och världskänd här på Öland. Du är till och med årets ölänning i år, vilket ju är välförtjänt. Och vad jag har förstått så är Rosendal en ganska speciell plats för dig: du har varit här och grävt, och vi har träffat dig här förut. Vi är jättenyfikna på att ha det här samtalet med dig om den här platsen. Du är specialinriktad på lämningar efter bosättningar under järnåldern och perioderna där omkring, kan man säga så?

-Det kan man säga, absolut.

-Vi har tänkt att du ska få börja med att göra en presentation av den här platsen, och sedan börjar samtalet mellan oss.

-Ok! Det var kul att se att det kommer så många människor en sån här kväll mitt ute i skogen!

Rosendal: namnet kommer av att det finns ett torp här ovanför järnåldersbyn som heter Rosendal. Det anlades efter Bödaupproret som var på 1860-talet, då placerade man ut sådana här skogvaktartorp i den forna allmänningen som fanns här.

Detta var ju Böda skog, som det heter först i de äldsta källorna från femtonhundratalet. Det var ett stort skogsområde där alla bönder ända ner till Köpings socken, hade rätt att släppa sina djur på bete varje sommar. Så den Böda skog såg väldigt annorlunda ut än det vi ser idag, detta är produkten av någonting helt annat. Då gick det ju hundratals, kanske tusentals djur här och betade, och i huvudsak var det nog lövskog som fanns här. Och så fanns det ner mot kusten också en hel del tallskog, och det här hängde samman med att det fanns någonting som hette Djurgårdsinrättningen. Det börjar på 1500-talet och blir ännu värre på 1700-talet. Bönderna får inte använda sina utmarker som man vill då, utan det fanns en massa restriktioner. Men det släpps mellan 1810 och 1820, det kallas för utmarksdelningen. Då ger man tillbaka bönderna deras utmarker, så att de fick utnyttja dem som de ville, man kunde stängsla in eller vad man nu ville göra med dem.

Men man undantog då det som hade kallats för Böda skog, och gjorde om det till en skogspark istället. Då förbjöds allting helt plötsligt, då fick inga djur gå här och istället började man plantera all den här tallskogen vi ser runt omkring oss. Och dessutom dikade man ut alla våtmarker och små sjöar och kärr och mossar som fanns här. Det kommer trehundra dalmasar som jobbade här i många år, och bara dikade allting. Så man torrlade allt och planterade skog på de här forna sjöarna.

Hur som helst, detta har gjort att det finns extremt mycket välbevarad järnåldersbebyggelse här. Det finns nästan tvåhundra husgrunder från järnåldern i den här socknen, det är mer än någon annanstans på Öland, i Sverige, i Skandinavien, det är extremt mycket. Alla de här regala restriktionerna har gjort att det som finns kvar har blivit väldigt välbevarat. Hade det inte varit så, då hade människor utnyttjat den här platsen. Särskilt under 1800-talet när befolkningen ökade och många flyttade till Amerika så hade säkert många försökt att odla på de här ställena, där man har bott under järnåldern.

Jag började min bana på riktigt som arkeolog och forskare just här i Böda socken och jag var här första gången 1986. Då karterade jag den här byn, och sedan den byn som finns vid Skäftekärr. Då sprang jag runt med ett sådant här gammalt avvägningsinstrument tillsammans med en kollega, eller studentkompis, som jag hade. Det tog fyra månader att kartera det här. Då fanns inte den moderna utrustningen som finns idag, med laser och så, utan man fick flytta den där runt och så gick man och mätte på olika sätt. Men hur som helst, vi fick ihop fantastiska kartor över de här järnåldersbyarna.

Sedan skrev jag ett examensarbete om järnåldersbyarna på Öland och deras markanvändning: vilka typer av marker kan man se spår efter, alltså åkrar och ängar och sådant där. Hör ni vad jag säger? Bra. Och sedan, 1988, så beslöt jag mig för att jag skulle vilja… jag var så nyfiken på det här stället. Jag skulle vilja undersöka hela den här byn, hade jag tänkt från början. Och då började jag gräva, jag fick studenter med mig hit och det ingick i deras utbildning, så jag grävde med dem i fem veckor varje år då. Hela maj och en vecka i juni, från 1988 och åtta år framåt. Och på den vägen har det fortsatt. Sedan började jag titta på resten av Öland, och det händer massa andra saker...

Men hur som helst, det som vi ser idag är en betad skog, och så här såg det inte ut när jag kom hit 1986, eller när jag grävde här 1988. Då var det ju tallar, och det var lingonris och granar och så vidare, och då såg man de här lämningarna först när man var framme vid dem, och nu kan vi ju se dem på avstånd.

Så var det så att länsstyrelsen hade fått pengar för att göra skogsreservat på Öland. Då var det en kompis till mig som jobbade på länsstyrelsen som tipsade mig om att de platser som man hade valt ut, det var just de platser på Öland där det fanns mest järnåldersbebyggelse. Vitsen med de här skogsreservaten var att träden skulle stå där i all evinnerlig tid, och ingen skulle röra någonting. Det skulle innebära, för alla de här ställena, att om det bara fortsätter att växa så blir det så småningom vindfällen och så vidare, och med tiden kommer det att förstöras. Jag protesterade vilt hos länsstyrelsen och hos landshövdingen då, och till sist undantog man just Rosendal från de här skogsreservaten och gjorde om det till ett kulturlandskapsreservat i stället. Så det var någonstans 1995, 1996 tror jag, som man tog bort det mesta av tallskogen och granarna och hägnade in, och så började man beta här med får, och det är därför det ser ut som det gör idag. Så nu syns allt ännu mycket bättre.

Den här byn består av fjorton husgrunder, det är ungefär sju gårdar som finns här. Byn, vad vi vet idag, grundas någon gång i slutet av trehundratalet eller början av fyrahundratalet. Alltså yngre romersk järnålder, början av folkvandringstiden. Den här byn har på något sätt vuxit fram, förmodligen genom den här gården - vi ser ett hus alldeles intill oss här, det är det största huset i den här gården. Även om det här är Ölands bäst bevarade järnåldersby så var det under järnåldern en av de mindre byarna. En av de minsta och en av de yngsta så att säga. Och den etableras då förmodligen i början av folkvandringstiden.

Bakom den här fula tallplanteringen som täcker ett gravfält som är samtida med den här järnåldersbyn, så ligger den by som idag heter Fagerum och som kanske även hette Fagerum långt bak i tiden. Och där finns det rester av en mycket, mycket större by, som förmodligen haft upp till tjugo gårdar. Det är trettio, fyrtio husgrunder som har funnits där. Och där nedanför, rakt mellan den här byn och ett litet kärr som hette bykärr en gång i tiden innan man dikade ut det, där finns det en gigantisk, jättestor gård på Fagerums marker. Den är lika stor som den som Ludde håller på gräver nere i Skogsby, den är en av de största järnåldersgårdarna som man har hittat överhuvudtaget i hela Skandinavien. Och jag antar då, att någon gång i början på folkvandringstiden så är det människor därifrån som har flyttat upp hit, kanske en eller två gårdar. Någon av sönerna fick ärva den stora gården där, men någon av de yngre sönerna fick då bygga nytt på den stora betesallmänning som då fanns här, innan byn fanns.

Sedan har den vuxit fram successivt fram till 620-talet då den verkar ha blivit helt och hållet ödelagd av någon eller några anledningar. Och jag har grävt en gård längst upp här. Det jag ville undersöka var en vanlig normal gård, som oftast här på norra Öland består av ett fähus och ett boningshus, så ser 90 % av gårdarna ut på Öland. Och sedan började jag gräva i Skäftekärr, för det var en mycket större gård och ingen hade grävt en sådan stor gård tidigare. Så då ville jag kolla, vad hittar man på en vanlig gård och vad hittar man på en större gård? Därför börjar jag 1989 gräva både i Rosendal och i Skäftekärr samtidigt.

När jag hade grävt här i flera år, så hade jag upptäckt att det fanns flera gravfält. Det fanns inte bara det som var registrerat, där uppe, utan det fanns ytterligare ett i söder och sedan hittar jag ett nytt gravfält här i öster som inte heller var registrerat. Och så småningom hittade jag rester av ett gravfält i norr också. Runt den här byn av sju gårdar, där det finns åker och ängsmark som man ser tydligt - det som är inhägnat är alltså åkrar och ängsmark som är samtida, precis där betet och allmänningen börjar, där har man placerat de döda som har bott i byn. De ligger begravda där utmarken börjar och i riktning mot närmsta grannby. Det finns en grannby åt det hållet, Bogate, och en i söder här då, Fagerum. Och så finns ett gravfält där, som då har exponerats mot havet som gick mycket, mycket längre in under den här tiden, åtminstone 1 km längre än det vi gör idag. Och så finns det då grannbyar norrut och då har det funnits ett gravfält där uppe, men det förstördes när man byggde torpet Rosendal.

Då, när jag hade sett det här mönstret, såg jag att det här fanns ju överallt på Öland, i alla järnåldersbyar. Det fanns flera gravfält runt omkring. Förut hade man inom arkeologin alltid tänkt sig att det fanns en by eller en bebyggelse – och ett gravfält, helt enkelt som att det sedan fanns en socken, en kyrka, en gravplats. Men det här kan man se på många andra ställen i Sverige också, att det ofta är så att gravfälten ligger runtom och att det finns flera.

Och då börjar jag också intressera mig för att gräva där. Jag var inte alls intresserad av gravarna när jag började, utan jag ville kolla på hus och gårdar, odling och sådana saker. Men då började jag gräva på tre av gravfälten där uppe, det södra och det, och det gravfältet. Och då visar det sig att alla de här gravfälten är samtida med bebyggelsen. Jag hade grävt många gravfält på fastlandet när jag jobbade som exploateringsarkeolog innan jag började med forskningen, men här var det ju mera speciellt eftersom jag liksom hade fått en personlig relation till den här byn. När jag tog upp ett kranium på det där gravfältet, då förstod jag att den här personen, det var en man med en pilspets i pannan, han måste ju ha vetat allt som jag vill veta om den här byn! Han måste ha bott här, han kanske till och med har grävt de här stolphålen som jag har dokumenterat med kamera och ritat... Så det var en väldigt speciell känsla, det kändes nästan familjärt ett konstigt sätt.

-Början till vår första fråga fanns där någonstans mitt inne i det du berättade… Vi tycker båda två att övergivandet av den här byn finns så starkt närvarande eftersom allting finns kvar, och det är tydligt att man plötsligt har flyttat härifrån. Och man tror ju att det kan vara på grund av flygsand till exempel, ni har hittat väldigt tjocka lager med sand här. Det kan ju ha varit en av flera orsaker såklart. Du som har grävt på den här platsen, har du funderat mycket över hur det kan ha gått till när man tog beslutet att lämna byn och ja, hur det kändes för de som bodde här?

-Jo, jag har ju funderat på det en hel del. I början när vi grävde den här gården så märkte vi att det låg flygsand över golvnivån överallt, både i boningshuset och fähuset och på andra ställen. När vi grävde i åkrarna så fanns det 10, 15, 20 cm flygsand som ligger som ett lager över alltihopa. Jag tänkte då att orsaken till att man flyttar härifrån måste vara att man har överexploaterat, att man har haft för mycket kreatur. De har gått ner till sjön här på den sidan, för sanden kommer därifrån, och den har blåst hit och att det säkert är den stora anledningen. Och så visste jag ju också att Linné skriver om byn Grankulla, som då låg en kilometer söder om där den ligger idag, han skriver om de här flygsandsdynerna: hur de vandrar uppåt och att man beslutar att flytta hela byn Grankulla till den plats där den ligger idag.

-Så det var en långsam process där sanden liksom flyttar sig mot byn?

-Ja just det. Men sedan allt detta så har det hänt ganska mycket nytt inom arkeologin. Tidigare pratade man om någonting som kallades för den folkvandringstida krisen, och att det liksom var krig överallt. Mårten Stenberg som grävde mycket på tjugotalet här på Öland, han tänkte sig att det var mycket krig då. Man visste ju att det var så nere på kontinenten när romerska riket faller sönder, särskilt Västrom, och man pratar om de här folkvandringarna. Då tänkte man sig tidigare att det var samma sak här i Norden. Att vi drabbades av det där på många olika sätt, och att det var en massa bråk här uppe på grund av att det romerska riket fallerar.

Men i dag, när klimatforskare, paleobotaniker och arkeologer har samarbetat över hela världen, då vet vi att det blir en stor klimatförändring i slutet av 500-talet. På 530-talet och sedan på 560-talet är det flera stora vulkanutbrott som sker på olika delar av jordklotet, vilket gör att klimatet blir kallare. Det blir så mycket sot och partiklar i luften att solstrålarna inte verkar som de ska, och det finns flera antika författare som skriver om det här: de somrarna då solen inte syntes, när man såg ungefär som när man tittar genom skitiga glasögon. Man såg knappt solen för att det var så mycket partiklar i luften, och man vet att svält drabbar väldigt många delar av jordklotet under den här perioden. Från slutet 500-talet, under hela 600-talet och hela 700-talet är klimatet mycket kallare än det är idag. Och det innebär bland annat att glaciärerna växte till på alla bergstoppar under den här tiden, och även vid polerna blir isen större, vilket gör att havsnivåerna sjönk. Så vattnet drar sig undan, och det måste vara så att den här flygsanden startar under slutet av 500-talet gissar jag. För vi vet att mellan norra Öland och Gotland ligger det som en bassäng fylld med sand, och när nivån går ner så exponeras ju den här fria sanden. Sanden kommer ju därifrån, så det måste vara det som har gjort att byn blir drabbad på det här sättet. Dessutom, under den här perioden så kommer flera pestepidemier, som den justinianska pesten som drabbar Konstantinopel, Egypten och romarriket och så vidare. Den sprider sig vad vi vet i alla fall till Irland, där irländska annaler skriver om att hälften av befolkningen dog under de här åren.

-Ser man några tecken här på norra Öland på den här klimatkatastrofen, förutom det här med sanden? Nedgång i befolkning eller förflyttning av gårdar just under slutet av 500-talet?

-Ja man har ju sett, men förut har man tänkt sig att det där sker tidigare. Stenberg tänkte sig att den här bebyggelsen övergavs helt och hållet redan under början av 500-talet. Men sedan när Hagberg grävde runt Skedemosse, då kunde han se att där fanns det järnåldersgårdar som hade kontinuitet igenom hela folkvandringstiden, in i vendeltiden och fortsätter in i vikingatiden, så just där så har man inte sett det. På flera håll, till exempel i Mälardalen och särskilt uppe i Norrland, där ser man att vissa bygder nog överges helt och hållet under 600-talet. Men jag och en kompis har gått med metalldetektor på många platser på Öland och där har vi sett att det finns kontinuitet på de flesta ställen, så jag tror inte att Öland har drabbats lika hårt som Mälardalen, eller speciellt inte Norrland eller delar av Norge.

-Man brukar väl ofta prata om att det blir så fuktigt när det blir kallare klimat, att sumpmarkerna växer och så. Här på Öland kanske det var ett torrare klimat?

-Vi har ju ett enormt problem med torkan alltså. Om det blir fuktigt här så var det bara bra och det mest positiva som hänt på…

-Men var det lika mycket problem med torka med tanke på alla våtmarker som fanns då?

-Nej, man hade inte det problemet alls i den utsträckningen, även om klimatet ungefär var detsamma med nederbörden. Men vi vet ju att på Öland har det under långa tider alltid varit så att man har som mest vatten under vintern och så försvinner det gradvis under våren och så torkar det ut under sommaren. Så har det nog alltid varit. Men när alla våtmarker, och det är flera hundra som dikades ut, innan de försvann så var det ju mycket bättre förhållanden för både boskapsskötsel och jordbruk på den här ön än vad det är idag.

-Mer hållbart som helhet?

-Mm.

-Det här med att flytta en by, tror du att man har flyttat den här byn eller har den liksom dött ut?

-Det är svårt att säga. Jag har inte hittat någonting som tyder på att det har gått våldsamt till, inte som i Sandby borg där man har massakrerat befolkningen. Det har inte brunnit någonstans, snarare är det så att i den gård som jag har undersökt ser man att den är väldigt välstädad. Det ser ut som att man har städat stället och gått därifrån. Att den här malstenen låg upp och ner på härden är ungefär som att: jaha, tack för kaffet - nu drar vi vidare…

-Får vi lyfta fram den och visa, för den här är alltså funnen här. Och ser ni den här plana ytan, vi får känna på den, jag ska gå runt här… berätta lite om malstenar!

-Ja då har man ju malt den säd som man har odlat till mjöl, eller vad man nu har haft, men det mesta som vi vet att man har odlat här, det är inte för att baka bröd utan det är snarare för att tillverka öl. Det är korn man har odlat i huvudsak under den här perioden.

-Och då behövde man inte mala det?

-Då behövde man inte mala det, utan då skulle man bara mälta det så småningom. På den här tiden så hade man färsköl, man kunde inte konservera ölen på den här tiden. Det gällde liksom att spara på kornet, mälta det, och sen tillaga allt på en gång vid speciella religiösa fester, som vid julen till exempel. Man drack jul då, som det kallades innan kristendomen kom, och det gjorde man i en hel månad. Så julen var en tid som hade att göra med att året dör och ett nytt år föds, alltså att solen vänder tillbaka. Det är ju det julen handlar om, den ursprungliga julen, och sedan har man anpassat och tryckt in kristna element i det där. Men det handlar ju om att man ska överleva till nästa år och att man har de resurser som man har försökt spara under förra året, och äter upp dem under den här perioden. Julen är fyra eller fem veckor på den här tiden, och man besökte varandra, man åt tillsammans, man satt i vintermörkret och åt allt det man hade lyckats samla ihop, från åker och äng, och från djur och från mjölk och så vidare.

-Åt man bröd då också kanske?

-Ja, bröd har man nog ätit, och bröd hittar vi i den här tidsperioden framförallt på riktigt stora gårdar. Jag vet att i Skäftekärr när vi grävde, både i köket och i hallen, så har vi hittat förkolnade brödbullar, och en del mindre sådana här förkolnade som ser ut som gnocchi faktiskt, som man har tummat på så här… Och sen hittar man också bröd bakat av vete i fornborgar.

-Var det jäst?

-Det tror jag att det var, jag är inte så bra på brödbiten själv…

-Men man malde ju i alla fall lite till bröd och kanske var det någonting som inte var vardagsmat då, utan någonting som var speciellt?

-Jovisst, och sedan kan det ju ha varit andra vegetabilier som man har krossat och liksom använt och malt. Och det här med att mala, det kan ibland ses som ett slavgöra. Men under den här perioden, om man hade en egen malsten så var det ju ett tecken på att man hade kontroll över sin egen produktion. Sedan när det som kallas feodalismen kommer, då ska ju de som äger marken och byarna försöka få alla bönder att mala på deras kvarnar och betala för att mala. Då har man liksom tappat kontrollen över det här, det här är ju ett tecken på att man är fri bonde liksom, ett fritt hushåll.

-Det här fria hushållet som… tillbaka till det där att de välter malstenen över elden när de går…

-Javisst, det är väl husfrun som har stängt igen.

-Då är det både elden och malstenen, två väldigt symboliska…

-Ja precis, som släcker varandra liksom.

-Men att man flyttar ifrån, det händer ju. Det finns källor från den här tidsperioden, särskilt från Irland som jag har sysslat ganska mycket med. Där vet vi att precis under den här tidsperioden, 600- och 700-talet, så är det många som dör. Dels av sämre klimat, och dels av att pesten drabbar människor. Men pesten drabbar också kor och får och så vidare, och då blir det svält på olika delar av Irland. Det som händer med människor som svälter, det är att de tar sig dit där maten finns. Ofta är det så att man kan se att vissa kungariken helt och hållet töms på folk, de flyttar till ett annat kungarike. Och på grund av deras desperata situation så tar de över det andra kungariket, och slår ihjäl de som bor där. Eller gör dem till slavar eller nånting annat dåligt. Så när det är sådana här svältkatastrofer, om det nu beror på pest eller om det beror på klimatet, så blir det folkrörelse, att folk förflyttar sig. Och det blir ju väldigt oroligt och enormt aggressivt när det blir ruggiga tidsperioder.

-Vart tror du att de tog vägen?

- Man kan ju bara spekulera, men man kan ju tänka sig att det här inte är ett ställe man skulle välja att slå sig ner på för att odla i dag, eftersom det bara är grus och sand. Förhållandena var ju mycket bättre när det fanns vatten runtomkring, då var vegetationen så annorlunda och man kunde ha boskapen springandes omkring och beta i våtmarker och på utmarken. Men om man tänker sig att befolkningen drabbas av klimatförsämringen här på Öland och att befolkningen säkert sjunker - det tycks i alla fall som att befolkningen sjunker men det blir inte lika kraftigt som i norra Sverige - så innebär det också att vissa byar ligger helt öde och att människorna kanske flyttar till en bättre del av ön.

- Flyttar de in i en annan by som har blivit övergiven?

- Det är fullt möjligt, eller att de flyttar över till fastlandet. De kan ha flyttat till Gotland - det finns flera olika alternativ som man skulle kunna tänka sig, det är väldigt svårt att avgöra det men…

- Men man vet i varje fall att man lämnar platsen, för det har inte hittats några som är kvar här?

- Nej, utan det verkar ha gått fredligt till och att man har dragit härifrån. Och vi kan ju också se att i vissa gravar har de offrat mat till människorna som ligger i gravarna. Både i själva graven men också ovanpå gravarna ibland. Då ser vi idag benrester från de djur man haft här och det är framförallt får, några kor, hästar, grisar och sedan hittar vi mycket ben från fågel. De har alltså jagat fåglar och de har fiskat i de här våtmarkerna: gädda och abborre, också strömming från havet och lax och så vidare. Så de har ätit allt möjligt förutom det som de själva producerat.

- Det här att lämna gravfälten, jag tänker att de hade ju sina gravfält här och de var väldigt nära. Det måste ju varit en väldigt speciell situation att flytta iväg från sin familj på det sättet. Man måste ju ha sett sina döda som sin familj när man hela tiden såg deras gravar?

- Det är lite svårt att föreställa sig, men utifrån gamla lagar från medeltiden från Sverige och Norge, särskilt i Norge, ser man formuleringen om vilka byar som har rätt till bete eller skog: By som är av heden tid till, som alltså har gravhögar, har företräde till de som är yngre. Därför kan man förstå att när man bygger och anlägger en grav så är det ett sätt att visa att man har ärvt jorden och att man har rätt till jorden. De som inte har ägt någon gård har man inte begravt förmodligen, de har inte fått ett monument i alla fall. Människorna på den tiden kom från grannbyn upp till det där gravfältet, de hade ridit från Bogate, och såg de här olika gravformerna: en del resta stenar, en del välvda stensättningar, en del rösen, en del fyrkantiga stensättningar, några tresidiga. Det har varit som en kod för vilka som bor där eller vilka som ligger där. På så sätt, att lämna det där, det är ju liksom att lämna sitt arv. Och då är det ett jättestort kliv att flytta från den jord man har ärvt av sina förfäder och att man lämnar sina förfäder kvar på den platsen.

- Det kanske är att jämföra lite med hur det är idag att lämna sitt land, sitt språk eller sin kultur?

- Absolut.

- Men apropå det här med hur man vårdar sina döda. Det som vi ofta hör om järnåldern på Öland är att den är så influerad av romarriket, med traditioner därifrån. Det är något vi har varit nyfikna på utifrån den här platsen. Hur starkt var det där inflytandet och hur mycket var det en egen miljö här med en egen kultur och egna traditioner?

- Jag skulle säga inte alls. De är inte på något sätt influerade, ingenting av deras eventuella erfarenhet i romerska riket har förändrat någonting på denna plats menar jag, till skillnad mot många andra.

- Det här vill vi höra mer om, spännande!

- Men då måste jag lägga in en snus först.

- Så gärna.

- Jo så här: det finns romerska föremål i en del gravar från romersk järnålder, därför kallar vi det just för romersk järnålder. Den tiden av järnålder då det inte fanns några romerska fynd här kallar vi för förromersk järnålder, eller den keltiska järnåldern eftersom det finns fynd som är tillverkade av tyska guldsmeder. Föremål färdas ju väldigt långt - enskilda mynt, enskilda objekt kan ju färdas hur långt som helst utan att påverka mottagaren eller slutdestinationen. Men för att förändra till exempel bebyggelsemönster, traditioner och hur man odlar krävs det enormt mycket mer. Man kan ju bara se hur colaflaskor ligger i Amazonas djungel, men de har ju inte blivit amerikaner för det.

Det romerska samhället var så otroligt annorlunda än samhällena norr om Alperna. För det första så fanns det en stat. Här fanns det ingen stat, ingen byråkrati och ingen statsapparat, ingen armé, inga legosoldater. Den som ägde jord hade skyldigheten och rätten att försvara densamma och sin by, och tillsammans med sin hövding eller kung försvara det land som blivit angripet. Alla var alltså med och försvarade. En bonde var inte en bonde som det var på artonhundratalet eller som i Emil i Lönneberga, utan en bonde var också en krigare. Hos romarna fanns det ett civilsamhälle, och aristokratin i Rom befattade sig inte med vapen. Men här uppe hade de som tillhörde aristokratin de finaste vapnen. Alla var beväpnade, krig ingick i årscykeln. I Rom var allting uppdelat, det fanns en stat och alla betalade skatt. De hade det bäst fungerande skatteväsendet innan modern tid, de hade enorma skatteintäkter. De rikaste människorna i Rom var de som ingick i senaten. De hade sådana enorma rikedomar så att bara utifrån räntan på sina tillgångar varje år så hade var och en ungefär 500 000 solidi. De var rikare än de rikaste popstjärnor idag. Det var ett slavsamhälle där allt jordbruk drevs av slavar i den västromerska delen, all gruvbrytning skedde med hjälp av slavar, alla byggnadsverk byggdes av slavar. Så det här samhället var väldigt annorlunda. Vi har fynd från romerska riket och folk här kände säkert till det och hade hört talas om det, men det har inte påverkat dem. Det finns ingenting som liknar romersk odling när det gäller de här odlingssystemen och hägnadsystemen – de fungerar precis tvärtom.

- Och fornborgarna då? Man säger ju att de är organiserade enligt romersk princip?

- Det är totalt nonsens! Romarna byggde inga fornborgar. Innan Romarriket grundades fanns det fornborgar hos etruskerna. De fungerade som fornborgarna gjorde här, som festplatser där de åt och hade kul vid några tillfällen per år. Men idéerna om att man var inspirerad av Rom har att göra med amfiteatrarna. Det finns vissa amfiteatrar i södra Frankrike och Italien som byggdes om till befästningar under fyrahundratalet och femhundratalet av barbarer, men då hade ju fornborgarna här funnits i flera hundra år. Däremot kan man åka ner till Spanien och titta, och i franska Pyrenéerna finns det fornborgar som ser ut precis som de öländska. De är åttahundra eller tusen år äldre, så där har vi i så fall föregångarna. Och det finns liknande fornborgar i Turkiet från tidig bronsålder. Så som fenomen har de funnits före romarriket, de fanns Italien och de har funnits hela tiden, men våra fornborgar på Öland har ingenting med det romerska riket att göra. Det är jag bombis på, men det finns såklart andra som tycker annat.

- Vi tänkte fråga om utvecklingen av landskapet. Kan du ge en liten exposé av hur landskapet såg ut på den här platsen och hur det har förändrats? Du sade att det här var utmarker och betesmarker för byarna runt omkring innan bosättningen kom hit. Hur utvecklades det sedan?

- Jag kan börja flera tusen år före järnåldern. Ett av de första fynden som vi hittade här under utgrävningarna är en stenyxa från stenåldern som fanns i ett stolphål i ett av långhusen. Sen när vi började undersöka gravarna på det gravfältet (pekar västerut) så hittar vi i varje grav, varenda en, fynd från stenåldern. Från neolitisk tid, från gropkeramisk tid och sen-neolitisk tid, från tretusen f.Kr. och fram till tvåtusen f.Kr. Då var den här platsen vi sitter på en sandö i storlek med Gotska sandön.

- Så det var en ö i vattnet alltså?

-Ja just det. Närmsta ö var Blå Jungfrun och sedan var det fastlandet lite längre bort, och ganska långt bort fanns Karlsöarna som närmsta grannöar till den här. Och så Gotland då. Vi har inte hittat några spår efter stenålder förutom själva fynden, men de har människorna under folkvandringstid hittat när de har plöjt i sina åkrar. Så de blir ihopsamlade av folket under järnåldern och de är sparade av någon anledning, och sedan har de lagt dem i gravarna. Utifrån hur det ser ut så kan man tänka sig att människor har färdats mellan fastlandet och Gotland och rastat på den här sandön. Kanske för att jaga säl under vissa perioder. Åt det hållet går det ett stort dike, det har funnits en våtmark där, så den här sandön måste ha haft en djup, väldigt bra naturlig hamn. Så man kan tänka sig att man då kom in, drog upp sina båtar här på det som sedan blev land, och som flera tusen år senare blev järnåldersåkrar. De har tappat sina saker där och sedan har de samlats in och sparats av någon anledning och lagts i gravarna. När vi grävde fann vi en kvinna som ligger i graven precis vid vägen här borta, närmsta graven härifrån. Det är en ganska stor grav, och bara i den hittade vi etthundratio stycken fynd från stenåldern. Många av de fynden låg över själva graven och på den kremerade döda – man har alltså byggt ett bål direkt på den här platsen – och så har man placerat yxor, pilspetsar och flintdolkar i olika väderstreck runt bålresterna. Sedan har man placerat, ungefär som den här (visar) en sten med 9 skålgropar som man har vänt upp och ner och placerat på hennes kvarlevor.

- Där kan man fantisera om vem hon var…

- Ja exakt, och det var flera malstenar och kanske hundra löpare i graven (de som man håller i när man mal).

- Intressant det där med att det var en sandö här, för visst stämmer det att man har hittat neolitiska fynd på Blå Jungfrun för inte så länge sedan? Det har varit som olika stationer i havet där har försiggått olika saker under den här perioden?

-Ja visst, på Stora Karlsö finns en gigantisk grotta som kallas Stora förvar. Där finns det flera meter tjocka kulturlager från stenåldern. Där har människorna varit under långa perioder och jagat, t o m den sedan länge utrotade garfågeln, det norra halvklotets pingviner. De var så här stora (måttar en halvmeter upp i luften).

- Gick de alltså på bakbenen?

-Ja och de kunde inte flyga. De fanns på Stora Karlsö och Lilla Karlsö

-Men det är långa sträckor som man har färdats med enkla båtar?

-Något slags kanoter gissar vi att det varit. Sedan kom ju bronsåldern efter stenåldern, men det finns inga spår just här av det. Vi har inte hittat det, men det kanske finns någonstans men…

-Det är inte så mycket som är utgrävt?

-Det är bara små delar. Det är en gård som är grävd, några åkrar och hägnadssystem och sedan inte alls alla gravar utan bara några. Där en grav, där en grav på den sidan, så det finns mycket, mycket kvar. Saker tar tid och det kostar pengar, så är det med arkeologi.

-Du som arkeolog har mycket kunskap om hur landskapet har sett ut och vad som har skett på olika platser och så, kan du känna ibland att du går runt och är i flera tider samtidigt?

-Jo det kan jag göra. Ibland går jag liksom och funderar på hur det har sett ut under den här tiden, särskilt järnåldern. Men jag kan ju också gå omkring och vara arg för någonting, att de har planterat tallar på det där gravfältet till exempel, eller funderar hur det såg ut när alla dalmasar sprang omkring här och dikade ut i början på 1800-talet…

- Man pratar om det platsspecifika, vad är det som är en plats egentligen. I konsten så tittar man ofta på historia men det kan också innehålla andra aspekter av platsen: Socialt, ekonomi och ekologi, också det rumsliga formella. Den här platsen, nu när den är betad så upplever man den som ganska öppen, men det är ju påtagligt med materialen att det är så mycket sten. Man tar in platsen genom materialen som finns.

Men det här med närvaron på den här platsen, det var någon som skrev till mig att: Ska ni vara på den platsen, det är någonting där som är så speciellt! Är det bara att det är betat nu och att vi har fått bort en del träd det härifrån, eller är det någonting mer för dig som är speciellt med den här platsen?

-För mig är det ju framförallt lämningarna efter den här byn, och den var ju väldigt påtaglig innan man tog bort träden också. När jag kom hit första gången så hade jag valt ut det här stället och Skäftekärr, jag hade gått igenom alla ekonomiska kartor för hela Öland…

- Vad var det som fick dig att fastna för den här platsen?

-Jag såg på det som hade hittats innan jag kom hit, att det syntes på senaste fornminnesinventeringen att man hade hittat extremt mycket här, det såg så spännande ut. Då kom jag hit i slutet av november, och så gick jag från torpet där och ner till den gård som jag sedan undersökte och den fägatan. Och när såg den där fägatan så tänkte jag att det här är ju som en fornborgsmur i Uppland, mitt i skogen!

- Det är väl det som är speciellt här också, att det är så mycket sten som man har använt som byggnadsmaterial. Och när får vi lära oss titta nu med hjälp av dig och dina kollegor så syns det väldigt tydligt.

- Platsens betydelse kan ju bara människan berätta för andra människor utifrån de erfarenheter och kunskaper man har samlat på sig. Det är det som gör platsen. Utan den erfarenheten och den människan så är det inte säkert att platsen existerar alls för andra, då är det bara ett tomt ställe. Har man ingen kunskap om platsen så finns den egentligen inte heller. Inte förrän man får veta…

- Och det är väl samma också att man kan tänka på det här som en öde plats, men det finns ju enormt många djur som bor här. Till exempel har vi ju fåren som går där borta och som har hållit sig i bakgrunden ganska diskret. De har ju också sin stora kunskap om platsen och hur de relaterar till varandra - olika djurarter. Mycket som vi inte kan sätta oss in i.

- Jag hade en otrolig upplevelse här en gång. Jag är ju fågelskådare också, och för många år sedan var jag här med min fru i slutet av april. Det var jättefint väder och hade varit dimma på morgonen. Vi satte oss här för att fika, och när vi kom fram var det fortfarande dimma. Men så börjar dimman lätta lite grann, och då kom det tjugo eller trettio korpar som åkte omkring här. De flög så där upp och ner som de kan göra, och kluckade och hade sig och verkade ha jätteroligt. Dimman försvann mer och mer och solen började titta fram - så såg man att korparna gick upp i en termik precis ovanför byn. Samtidigt så kommer det då tio tranor söderifrån och vi hör dem trumpeta och de hänger på de här korparna. Det var ganska fantastiskt. Och då kommer det sedan en havsörn från havet och flyger också in i samma termik. Och SEDAN kommer det då två mindre väldigt sällsynta skrikörnar, de häckar inte ens i Sverige, och gillar också den här termiken. Och vi satt där med våra kaffekoppar – det här var ju intressant. Och SÅ bara löstes den där termiken upp och alla försvann åt varsitt håll. Fantastiskt.

- Vilken upplevelse!

- Ska vi ska vi säga något om varför det sitter vi här i mörkret nu egentligen? Hur kom det sig att vi valde att göra det här i kvällningen, på gränsen till att det blir mörkt.

När vi har valt att arbeta här på norra Öland så har vi velat ta in det här området på olika sätt. Det handlar både om att ta reda på historien till exempel, och att förstå de här olika biotoperna som finns här; att prata med kunniga människor, men också om att möta de här platserna på ett fysiskt sätt. Att inte bara läsa böcker eller titta på filmer, utan faktiskt vara på de här platserna och uppleva det som finns här. Det kan vara väder och vind, sol och även ljus och mörker. Så det här med mörkret var en utgångspunkt för den här kvällen, det har med det att göra. Och vi båda har också varit här förut och inväntat mörkret. Det har också någonting att göra med att vi bor i en storstad. Vi lurar oss på något sätt att tro att vi inte påverkas så mycket av årstider, ljus och mörker och väder - men i själva verket så tar vi ju in de där faktorerna väldigt starkt och blir väldigt påverkade. Det är intressant att dyka in i de här situationerna och verkligen uppleva och inspireras och det som händer till exempel genom att vara i mörker eftersom det är sällan som man är det på ett närvarande sätt.

Säg till den som ser den första stjärnan! De har inte riktigt kommit fram än, men det är faktiskt stjärnklart i kväll. Det som händer just nu när det börjar bli mörkt är att nu ser vi inte lika bra, vi ser inte varandra men då lyssnar ni kanske lite mer. Så börjar ni höra syrsorna här i bakgrunden? Det är spännande hur vi använder olika sinnen. Nyligen i ett avsnitt av Fråga Lund kom frågan upp: ”Hur upplever en hund en pinne och hur upplever en människa en pinne - eller hur upplever djur ett objekt annorlunda än människor?” Hunden känner storleken och strukturen, men människan tittar väldigt mycket på formen. Det kan vara olika skala, men det är fortfarande samma pinne för formen är densamma, enligt människan. Vi är alltså väldigt upptagna av det visuella. Det är det som är så spännande med mörker, att när det sinnet försvinner så då förstärks de andra. Vi tycker att det är spännande att vara på just en sådan här plats som är så speciell och använda andra sinnen. Plus att det är mycket lättare att visa filmprojektioner när det är mörkt.

Väldigt praktiskt. Det kanske får avrunda det här samtalet. Stort tack till Jan-Henrik och till alla er som kom hit. Välkomna att stanna kvar så sätter vi igång filmprojektionerna nu.