SEDIMENT
Ett rum som tillägnas Skedemosse, en plats som varit hav, insjö, och våtmark, och som just nu består av åkrar och fält med en utprickad vandringsled som visar var porten till det gudomliga en gång var.
Våtmarken som liminal plats är en stark tankefigur i nordisk tradition, först som farligt och oberäkneligt tillhåll för mytologiska varelser, under senare tid som hot mot jordbruket genom kyla, fukt och dimma. Våtmarken är ordningens motsats eftersom den är ”både och” eller ”varken eller”, inte fast land, inte helt vatten. När en starkt hierarkisk kultur växer fram under bronsåldern blir träskmarker och kärr laddade som platser för gränsöverskridande och kontakt med okontrollerbara krafter. Att offra till gudomar genom vattenspegeln blir en viktig rituell tradition som fortsätter tills kristendomen tar över. Laddningen finns sedan kvar med andra teman av kuslighet och hot, till exempel genom naturväsen och begreppet ”vattensjuk” – att mark som innehåller mycket fukt behöver göras frisk. I dag diskuterar vi i stället våtmarkernas ekologiska betydelse och behovet av att återställa det som vi genom idogt arbete nästan helt utplånat.
En sjö mitt på Öland skapas när en vall håller undan vattnet, den växer gradvis igen under många sekler, och blir en mosse som sedan måste dikas ut för att bli förnuftig och nyttig. Processen av ett landskap i förändring speglas i förändringen av den mänskliga kulturen, där vi ser en plats på helt skilda sätt beroende på vårt sammanhang. Skedemosse var under nästan 1000 år, en obegripligt lång tid, en mycket viktig plats på Öland. Här möttes en stor befolkning, troligen varje höst, för rituella hästkapplöpningar och måltider, och för att offra i vattnet. 38 offrade människor har hittats, men framförallt var det hästar som gavs till gudarna, tillsammans med andra djur. Vid flera tillfällen sänktes även stora mängder krigsutrustning ner i vattnet, och det mest uppmärksammade i dag: sju stora, tunga guldringar.
Detta måste ha varit en plats som alla kände och relaterade till; en plats för manifestation av makt, gemensam spänning och upphetsning, kanske brutal extas, för festande och utbyte. Den sista människan och hästen offrades under sent 1000-tal, samtidigt som de första stenkyrkorna började byggas i närheten, ändå försvann minnet av ritualerna så fort att de inte finns nämnda i några skriftliga källor. När bönderna i slutet av 1800-talet började plöja upp tonvis med ben ur den utdikade mossen förstod ingen varför, det var först 1951 som den första arkeologiska utgrävningen ägde rum och avslöjade platsens betydelse. En plats med en central berättelse utplånades, både i den fysiska världen och i det mänskliga minnet. Det är lätt att ta för givet den ordning vi lever i, och svårt att förstå hur snabbt en annan kan ta vid.
Tillbaka
Past and Presence är ett samarbete mellan konstnärerna Ebba Bohlin och Anna Ridderstad som undersöker landskap, historia och ekologi. Under 2022 och 2023 befann sig Past and Presence på norra Öland, med nedslag i bland annat en övergiven järnåldersby och en rituell plats där himmel och hav möts bakom en avskiljande mur.
Past and Presence is a collaboration between artists Ebba Bohlin and Anna Ridderstad, which investigates landscape, history and ecology. In 2022 and 2023, Past and Presence took place in northern Öland, focusing on an abandoned Iron Age village and a ritual site where sky and sea meet behind a separating wall.